Om Händel och hans Messias

London, sensommaren 1741. En lite sliten Georg Friedrich Händel, skuldsatt och trött på bråkiga operastjärnor, får ett paket: ett textmanus från godsägaren Charles Jennens. Ett collage av bibeltexter, hopklippt som en storyboard över hela Jesu liv – utan scen, utan kostym, bara ord. Händel sätter sig vid skrivbordet och börjar skriva.

På bara 24 dagar fyller han 259 sidor partitur. Den 14 september sätter han sista strecket och skriver längst ner: SDG – Soli Deo Gloria. Oratoriet får namnet Messiah. Det är inte tänkt som en opera med rollfigurer, utan som en lång musikalisk meditation, men strukturen, med tre delar, recitativ och arior, är hämtad direkt från operans värld.

Samtidigt är hans karriär i London i kris. Publiken har tröttnat på dyra italienska operor, biljettintäkterna sjunker, och rivaler har startat egna kompanier. Händel behöver både pengar och en nystart. Då kommer inbjudan från Dublin.

Händel reser över havet med bagaget fullt av äldre verk och det nya oratoriet. I Dublin organiserar han en prenumerationsserie med sex konserter, biljetter säljs i förväg, publiken binder upp sig för flera kvällar. Efterfrågan blir så stor att en andra serie snabbt läggs till.

Den 13 april 1742 fylls salen av runt 700 personer. Herrar ombeds lämna sina svärd hemma, damerna får komma utan stora panier, för att få in fler kroppar i rummet. Intäkterna delas mellan tre välgörenheter och frigör 142 skuldsatta fångar ur fängelset.

Londonpremiären 1743 marknadsförs försiktigt som ett "New Sacred Oratorio", man undviker titeln Messiah för att inte provocera. Succén uteblir. Först när verket kopplas hårdare till välgörenhet börjar Messiah bli en Londoninstitution, och sedan en världsinstitution.

Kombinationen är modern redan på 1700-talet: internationell rekrytering av stjärnsolister, smart marknadsföring, prenumerationsmodeller, välgörenhetsprofil och ett verk som ständigt anpassas efter plats och artister. Allt mitt i Londons kulturliv.